SM-guld på Olympisk distans!!!

juli 15, 2014

Alltså wow!! Jag kan knappt fatta att jag kan skriva dom där orden "SM-guld på Olympisk distans". Trots att jag är relativt ny i sporten och haft 1 år med skadeproblem (inflammation i popliteus) som påverkat min löpning och cykling negativt, kunde jag leverera i söndags. Efter extremt mycket rehabarbete och tålamod kunde jag börja cykla och springa sent i höstas. Sedan har jag fokuserat på att få kontinuitet i min träning och i söndags stod jag längst upp på pallen. Inga ord kan beskriva den lycka jag känner!

En liten race-rapport då:

Dagarna innan fick vi reda på att det var varmt i vattnet, ca 22 grader. Gränsen för att inte få använda våtdräkt går vid 20 grader så när jag hörde att det var varmt i vattnet blev jag ännu mer taggad. Jag är en stark simmare och tjänar på att andra inte får ha våtdräkt. Eftersom jag inte ville bli alltför nedkyld värmde jag upp rätt mycket på land men ca 10 minuter innan stark hoppad jag i för att känna lite på vattnet. Banan var dragen så att ca 500 meter låg ute i Mälaren sen fick vi springa upp över marinan och dyka i Svartån för ytterligare 1000m. Den första biten var faktiskt riktigt tuff med kraftig motvind och höga vågor. Jag tycker att jag är rätt hyfsad på att navigera men blev lite chockad över att det var så svårt att simma första delen. När vi sprang upp på marinan kände jag hur pulsen steg men fick ett bra dyk och min simning kändes mycket mer kraftfull sista biten till växlingen. Löpningen fram till växlingen kändes tung och tyvärr så var min växlingen lite väl långsam, hur svårt ska det vara att hoppa upp på cykeln?! Jag såg att Annie och Marie cyklade iväg så det vara bara att trycka på för att komma ikapp sen i med fötterna i skorna.

Ok nu ska jag berätta en liten avstickare bara, som ni aldrig bör jag göra innan tävling men som jag gjorde.. mina växlar har krånglat den senaste tiden och av någon konstig anledning fick jag för mig att jag skulle fixa detta kl 22 kvällen innan SM. Jag tyckte att ena skruven vid växlarna stack ut lite väl så jag började skruva in den. Haha vilken tabbe. När Tobias märkte vad jag höll på med såg man paniken i hans ögon. Efter 1,5h, några videos på Youtube, några tårar, och hjärtat i halsgropen så funkade växlarna i alla fall så pass att varje växel gick i.. snacka om panik. Jag hade en del problem med växlarna ute på banan men eftersom banan inte var alltför teknisk klarade jag mig ändå. Benen kändes inte lika bra som i Uppsala men jag var så peppad så gjorde inget:) Cyklingen ut från stan gick snabbt men påvägen in igen var det motvind och vi samarbetade bra för att hålla uppe tempot. Benen svarade bättre och bättre och på sista varvet ville jag trycka på ännu mer men talade om för tävlingsdjävulen att det var bäst att ta det lite lugnare inför löpningen. Hur bra det än känns på cykeln så vet jag att benen kommer vara mos när man väl kliver av ut på löpet.

Vilket var fallet även denna gång. Fy satan vad ont i benen jag hade och tyvärr även i min högra hamstring.. Jag försökte tänka på frekvensen och fäste blicken framåt. *benen måste hålla*. Vi varje vätskekontroll tog jag en klunk vatten och hällde resten på mig för att minimera risken att bli för varm. När vi hade knappt 2 varv kvar tänkte jag att nu måste jag få i mig energi (hade fått i mig en gel på cykeln) och svepte en drink gel med koffein från Maxim. I vanliga fall klara min mage av det mesta men nu höll jag på att få kramp. Jag ville inte visa det utåt men det kändes som jag skulle kräkas samtidigt som det gjorde ont i hela kroppen. Jag la mig bakom Annie i hopp om att magen skulle lugna sig och efter någon minut kunde jag andas normalt igen. Det var nu eller aldrig jag var tvungen att öka. Jag ökade frekvensen och tänkte på att varje steg skulle få en bra isättning och avstamp. Hamstring började göra riktigt ont nu men jag märkte att det gick snabbare och att jag skapade mig en lucka! Inför sista vätskekontrollen körde jag på gränsen till att ramla ihop men nu var det bara ca 1,5km kvar. Hela kroppen värkte och det kändes som lungorna skulle sluta fungera. När jag sprang förbi sista funktionären vid en uppförsbacke hörde jag hur han skrek *det ser bra ut du kommer bli svensk mästare* och jag kommer ihåg hur jag tänkte *va, kommer jag det!? kom igen nu benen sista biten nu bara*. När det är ca 200 meter kvar går det uppför mig att jag faktiskt kommer vinna, jag början nästa böla när jag ser målgången. Jag ser Tobias som bara står och ler och jag är världen lyckligaste!!! Speakern kommer fram och frågar mig hur det känns och om jag förväntade mig detta. Jag är typ i chock så jag svarar bara kort att jag är sjukt glad och att jag absolut inte förväntade mig detta,hehe.

Det är många jag känner tacksamhet till; Tobias, min familj, vänner, Peter Drugge, Klas Östberg men också

  • Team Snabbare som gav mig möjligheten att få vara ledare på TriMallorca i våras där jag även kunde fokusera på cykelträningen
  • Access Rehab som hjälper mig hålla skadorna i schack
  • Neptun Masters som har hjälp mig hålla simformen men också bidragit till många roliga och sociala timmar utanför bassängen
  • Maxim för grym energi 
  • Camaro för de bästa våtdräkterna för träning och tävling
  • Alla fina träningskompisar som gör det värt att gå upp 05.40 varje morgon för att hinna träna innan jobbet (detta hänger också lite ihop med fikat på Lisas:))
  • samt Stockholm City Triathlon för sitt stöd!
Sedan får jag inte glömma nämna Indie Bars som också bidragit till ekologisk, gluten- och mjölkfri energi och återhämtning på många av mina pass:)






You Might Also Like

1 kommentarer

  1. Åter igen Mika- G R A T T I S!! Jag läser ditt inlägg med ett enda stort leende från öra till öra och gåshud på min arm. Äntligen har du fått tillbaka något riktigt stort för all tid, svett och tårar du lägger ner på din sport, imponerande! Bästa är också att du delar med dig om ditt lilla misstag med att börja pilla med växlarna dagen innan, haha :D Love you girl!

    SvaraRadera