Ja hur ska jag egentligen börja, tävlingen igår var en riktig reality check! Det var faktiskt ett tufft startfält med flera högt rankade triatleter. Första chocken kom när jag hoppade i vattnet dagen före tävlingen och var tvungen att simma polo de första 100 meterna för att det var så jäkla kallt. Ansiktet höll på att förfrysa och luftrören drog ihop sig till 1mm. Kollade upp efteråt och tempen låg på 14.4 grader.. Jag simmade ett varv (750m) och sedan tränade jag en del starter och uppgångar ur vattnet. Banan var lagd så att man var tvungen att springa upp på stranden mellan varven. Efter att ha simmat där kände jag mig yr och insåg att man kanske inte kan tro att öppenvattensimning ska kännas super om man inte har simmat ute sedan september. Tekniken kändes ändå helt ok och jag hade hyfsat lätt att navigera och dyka i bland vågorna. Hade bara lite svårigheter på vägen upp eftersom jag var yr.

Cyklade även banan dagen innan tävlingen och konstaterade att det var några jobbigare parti, speciellt en brant backe. Jag blev mest glad över detta då mina cykelben har kännts bra de senare veckorna. Jag kände mig taggad över tanken att cykla upp för den 6 gånger :) Löpbanan visste jag skulle bli hård för stora delar var lagd på kullersten och bestod av 4 *2,5km varv. Joggade runt banan kvällen innan och även som uppvärmning innan loppet.

Löpning: inför växlingen la jag mig typ sist i klungan för vi var tvungna att hoppa av cyklarna i nedförsbacke. Jaja det ska man inte göra för då tappar man ju tid men det kändes säkrast så. Jag gjorde en hyfsad växling och kände mig faktiskt stark ut på löpningen. Vid ca 1km började jag pressa på lite mer och då känner jag att det hugger till i framsida lår på höger ben. Jag fick riktig panik, har aldrig känt så på tävling. Fick i mig en gel, passade på att dricka en del men det ville inte släppa. Jag var tvungen att dra ner på tempot för att inte krampen skulle bryta ut totalt och göra mig liggandes. Efter 2 varv kände jag även av vänstra benet och jag insåg att jag skulle vara tvungen att hålla igen resten av loppet om jag ville ta mig i mål över huvudtaget. Jag var så sjukt arg och ledsen. Paula peppade mig längs banan och även andra såg nog hur ont jag hade för rätt många hejade på,haha. Jag joggade i mål, hasade in i athletes lounge och var tvungen att gråta ut. Jäkla helvetes skitben!!! Den värsta känslan som finns är känslan av att misslyckas, att inte vara bra nog, och så kändes det när jag korsade mållinjen.

Jag hoppas att jag aldrig mer känna så här på löpningen