SM Olympisk Distans i Västerås

juli 22, 2015

Tänkte beskriva lite hur det kändes i lördags. Så otroligt nöjd över att vinna men kan ju säga att det inte var ett klockrent lopp,haha.

Jag har så himla fina vänner och på lördagsmorgonen kom Viktor och Åsa förbi med bilen och skjutsade mig och Tobias till Västerås (tack!). Väl på plats skulle vi provcykla banan som inkluderade ett parkeringshus. Vi skulle upp 6 våningar och enligt arrangörerna var det 12% lutning. En del av banan gick genom stan med några kurvor på kullersten och sedan var det en raksträcka ut från stan, vändpunkt och in igen. Efteråt checkade jag in cykeln och käkade lite. Denna gången såg jag även till att värma upp ordentligt genom att jogga löpbanan en gång och hoppa i i vattnet i god tid.

Simning
De första 500 meterna på simningen var ute i Mälaren och jag kommer ihåg från förra året att den var tuff med mycket vågor. Även om det var mycket vågor i lördags kändes det bra under insimmet. När starten gick var jag taggad och jag kastade mig ut i vågorna. Efter typ 3:e armtaget lyckades jag få till en kallsup och insåg att jag inte rikligt såg första bojen. De kommande 500m var faktiskt rikigt dåliga,haha. När vi började närma sista bojen innan den korta löpsträckan till Svartån insåg jag att jag var tvungen att skärpa mig. Löpningen gick sådär men när jag kom till bryggan gjorde jag världens avstamp och försökte hålla ordentligt streamline vilket faktiskt resulterade att jag fick tag i Maries och Åsas fötter. Under tiden visste jag bara att det Marie men kunde inte se att det var Åsa. När det var ca 400m kvar gjorde Marie ett ryck men jag höll igen lite för jag ville att det skulle kännas bra ut på cykeln. Alltså va fan är det för resonemang?! Det enda rätta hade varit att tagit i så mycket jag kunde för att hänga med fötterna där fram... Väl upp på växlingen så ser jag att det även är Åsa som är framför mig, ATTAN! Det är aldrig bra att ligga efter och helt själv inför cykeln.


Foto: Åsa Ehrnholm
Cykel
Jag visste att när vi väl var ute från centrum så skulle de bli motvind så jag fick lite panik över att var en bit efter. När man är 2 kan man ju samarbeta i motvinden. Jag kunde bara göra en sak, bomba på!  Benen svarade bra och jag märkte att jag kom ifatt även i motvinden. Efter vändunkten var jag ifatt och nu var vi 3 stycken i täten. Under de första 2 varven var jag väldigt försiktig i parkeingshuset, inga kraftiga accelarationen och kolla ut var det var det kändes bäst (snabbast + säkrast). På 4:e varvet började pressa lite mer. Banan var lagd så att det var nästa omöjligt att rycka..men jag kände mig stark så pressade på ändå. På 5:e varvet efter parkeringshuset märkte jag att vi (Åsa och jag) fick lucka och jag började skrika "Kom igen nu!". Jag visste att om vi höll luckan till partiet med motvind skulle Marie inte orka komma ifatt. Det höll:) När vi var påväg uppför parkeringhuset för 6:e gången hör jag hur Åsa kraschar bakom mig. Jag fick lite panik...saktar in och kollar bak om hon är ok. Det är en funktionär där direkt och jag såg att Åsa rörde sig. Alltså jag ville ju helst stanna, tycker det är hemskt när någon gör sig illa :( Tävlingsglädjen försvinner liksom. Men efter att ha sett att hon fick hjälp så fortsatte jag. Kanske inte lika taggad som innan men jag körde ändå på bra de sista 2 varven.

Foto: Åsa Ehrnholm
Löpning
Det kändes faktiskt bra ut på löpet. Jag hade bra frekvens och benen mådde bra. När jag väl kommer ut från centrum så börjar det stiga lite...vänta nu var det verkligen en backe här när jag värmde upp?! När man tävlar blir varenda lite stigning jobbig men det här var faktiskt en ordentlig backe. Jag hade en hyfsat stor lucka till Marie och det började bli lite svårt att motivera mig till att kötta. När jag började mitt 3:varv så kändes det som en evighet, 10km är ju inte så långt men man vill helst skippa km6-8 i ett triathlon för då känns som allt går för långsamt:) När jag är på sista varvet och är påväg mot mål är jag väldigt glad, bryr mig inte att löpningen har gått lite långsamt, utan tänker bara på att jag kommer korsa mållinjen som första tjej!!! Så jäkla GÖTT!!!

Foto: Åsa Ehrnholm
Förutom stödet från familj och vänner så har jag haft turen att få hjälp av Dinvelo, Trispot Stockholm, Access Rehab, Saucony och min fantastiska tränare Chris!!



Jag vill passa på att säga att det jag tycker det var otroligt tråkigt med Åsas krasch, dels för att det aldrig är kul med skador/rehab (jag hoppas på att du återhämtar dig snabbt!) men också för att jag hade sett fram emot att få kämpa mot henne på löpningen! Nästa år hoppas jag att alla starka tjejer kommer vara med på SM. Vi är ett gäng nu som faktiskt har målet att nå världseliten:)



You Might Also Like

2 kommentarer

  1. Ja, det blir 7 veckor i gips för min vänster tumme...sån maxad otur att bryta vänster tumme, när jag landar på höger sida. Jävligt stel nu efter, men det var ju höger öga som höll på att ryka, så jag är glad att ha ögonen kvar. Hörde att du stannade, jag var på väg upp igen men blödde lite mkt från ögat, de sa direkt att jag måste sy. Det var verkligen en kul tävling fram till kraschen, älskade serpen och att det hände lite på simningen. Hade sett fram emot en löpning med/mot dig också! Du är värd guldet!! Lycka till med resten av säsongen, själv tar jag ett glas rosé i väntan på operation på fredag (24/7). Kram

    SvaraRadera
  2. Grattis Mikaela med bravur och mycket roligt och läsa dina tankar genom loppet. Så himla roligt! /Malin (Dinvelo CK)

    SvaraRadera