Vårt senaste distanspass startade som vanligt, det vill säga vi mötte upp med gruppen kl 7.30, cyklade ut till vackra Cayucos och stannade en kortis för dricka.  Gruppen delades upp påvägen hem, hann inte riktigt med i konversationen så jag följde bara efter Tobias. Slutade med att vi skulle upp för några stigningar. Tycker alltid det är kul med kuperat men efter att ha kört backintervaller 2 dagar tidigare och dessutom sprungit längre än på länge, var mina ben hyftsat tunga. Inga problem tänkte jag, ligger väl på rulle och tar det lugnt. Tills asfalten tar slut och jag hör
- Nu börjar det.
-Ehh jaha men det är ju en grusväg?
-Ja, det betyder färre bilar.
- Okeeeej...

Tobias och Eric börjar mala på och jag kommer på mig själv att ta i lite för mycket,haha. Sjukt svårt att hålla igen när man har trevligt sällskap, vädret är fantastiskt och vi klättra upp för ett berg på en grusväg :) Slog av på farten och började njuta av omgivningen istället. När jag kom upp till toppen var jag ändå hög på endorfiner. Tills jag insåg att vi nu ska cykla ned igen, på grusvägen. Är ju redan en fegis utför och jag kan säga att jag var inte direkt kaxig på vägen ner. Men det gick bra, sadelstolpen åkte inte ner, ingen punka och jag åkte inte i backen.

Raksträcka första delen ner, sedan började svängarna..