Melilla ETU

april 11, 2016

För andra gången hade jag inplanerat att köra Europacupen i Melilla. Förra året blev jag riktigt sjuk på tävlingsdagen med feber och ont i halsen. Var helt förkrossad så nu hade jag bestämt mig att ta revansch. Det gick väl sådär..

I veckan har jag mått lite halvkasst. Känt mig tröttare än normalt och inte kunna köra någon riktigt kvalitet, även min astma har varit värre och benen har känts stumma. I början av veckan intalade jag mig att det bara var jetlag men när jag var påväg till Melilla i fredags morse insåg jag att kroppen inte mådde bra och att det antagligen var någon form av virus/förkylning. Halsen var lite svullen och ena stunden var jag supervarm för att senare frysa. Gjorde det bästa av situationen och vilade, drack mycket vatten samt intog lite extra zink för att försöka påskynda förloppet. På tävlingsdagen tryckte jag bort varenda negativ tanken och struntade att lyssna på kroppen. Värmde upp och förutom att pulsen kändes lite märklig så kändes det faktiskt ok.

Starten gick och det började med ca 100m spring/delfinhopp i knähögt vatten. Jag fick till en bra start men så fort jag började simma stretade kroppen emot. Tänkte att jag antagligen bara hade värmt upp för lite så jag tog det lugnt första varvet. Låg typ sist vid varvning (ja det gick riktigt långsamt...). Pulsen var ojämn men simmade om många tjejer på andra varvet. När jag sprang upp för vattnet krampade både armar och ben men jag kastade mig på cykeln med hopp om att det skulle släppa efter ett varv. 
Jag gjorde ett helhjärtat försök att komma ikapp första klungan men det var ingen annan tjej som ville samarbeta på cykeln. I vanliga fall hade jag inte haft problem med att göra några attacker men benen var helt tomma och när jag vid ett tillfället försöke bryta loss i en kurva kräkte jag. Haha nu när jag skriver ut det känns det ju självklart att jag skulle ha brutit men hjärnan fungerar inte riktigt när man tävlar. Inför T2 var pulsen ojämn och jag var uppriktigt rädd över hur mitt hjärta mådde, tror inte det är så bra att känna av dubbelslag under tävling?!
Löpningen kan bara beskriva med ett ord "misär". Jag hoppas att jag aldrig någonsin kommer uppleva känslan som jag gjorde igår. Svag och tom, ja motsatsen till vad man ska känna på tävling. Var helt förstörd efteråt men insåg ändå rätt snabbt att det bara är att vila, bli frisk och glömma tävlingen. Min kropp var inte 100% och då ska man inte tävla. Lesson learned. 

You Might Also Like

0 kommentarer